Värme/Heat

Vi slår oss ner, Federico och jag, i halvskuggan kisandes mot klipporna. Rynkorna hos ett gammalt landskap, en öken, utan luft. Andalucía, Cadaqués, El Morro - samma blodstemperatur, samma värme, slår mot oss, trycker ner oss.

”Sanden måste vara stekhet.”
”Förmodligen likt lava som koagulerat, torkat och pulvriserats” mumlar Federico.

Är det rom eller whisky jag dricker? Solen snuddar horisonten vart eftersom. Många nätter har passerat och vi är båda utsvultna och trötta.

”Härligt att öknen är lika röd som vår tro, skänker oss vila och trygghet.”
”Vad menar du med tro? Republikan visst, men inte kommunist för fan Federico!”

I sanden ritar Federico en figur. Skuggan av handen som rör sig slår hårt mot klippväggen bakom oss. Trolskt sveps figuren fram, böjer sin kontur efter den tjocka sanden. Ett hårt stick i naveln och Federicos figur är klar.

”Se, sanden är magisk. Levande, som du och jag, om än utan mänsklig skepnad”.

Federico lägger sig på marken bredvid sin figur. Hans vänstra hand greppar tag i sanden så hårt att den blir blodröd.
”Ursäktar du mig en stund? Marken pulserar fortfarande av förnimmelse, och jag vill veta om jag ska dö snart."

Solen träder åter fram. Bränner bort Federicos tårar och han reser sig upp. Figuren ser ut att sjunka ihop, ett dovt rop från fjärran. Likt en tjur böjer sig Federico fram, rusar fram och ropar.

”Granadino! Din jävel, är det min tur nu, är du tillbaka för att stånga ihjäl mig du med!”

Hans armar och ben suddas ut i värmen, ett svart streck som gör djupa hack i omgivningen. En till klunk. Jag sväljer syran. Tittar ut men ser inte längre Federico. Han är borta. Jag lyfter blicken från min bok med Lorcas poesi. Lägger den vid min sida och sluter ögonen.